Monday, June 06, 2005

blodsot faller

och de ombeds klä av sig nakna och hänga sina kläder på krokar. de får höra att det är för att de ska duscha och på så sätt minska risken för infektioner. vakterna motar på dem med gevärskolvarna och förblir uttryckslösa bakom solglasögonen. det är varmt och kvalmigt, men solen ligger begravd i moln; vill inte vara vittne till denna scen. vill inte ha något med jorden att göra.

en äldre kvinna klär metodiskt av sig. klädesplaggen låter hon falla som löv till marken. de har inte ens gått in i förkammaren. de andra i skocken tittar på henne; bakom ryggen håller de varandras händer. vi är otåliga där vi betraktar gårdsplanen genom ventilerna. vi är rastlösa, vill att det här ska vara över. vi har inte tid med dramatik.

när hon är helt naken börjar hon slita sitt hår. en tjock tår löper nerför de fårade kinderna. hårmanen är inte mer än ett tunt grått flor, och fingrarna blir till klor som griper efter den närmste vakten. han motar bort henne, men hon griper tag i honom igen, klöser honom i ansiktet. han slår henne med gevärskolven över ansiktet. utan ett ord segnar hon ner till marken, och de andra vakterna hjälps åt att mota in de övriga i förkammaren. några solstänk glittrar i deras ansikten, men solglasögonen skyddar dem. när den siste är inne, stänger de porten och reglar. via en mycket sinnrik anordning går dörren till stora kammaren upp automatiskt när den yttre porten stängs.

vakterna blir stående en stund. genom de dragna persiennerna kan vi se de tatuerade halvmånarna i deras nackar, och vi väntar otåligt på att de ska komma och släppa oss lösa; väntar på att månen ska jaga solen på flykten och lägga ett silvrigt skimmer över marken. snart ska vi få krypa genom skorstenarna och slicka deras insidor rena; snart ska våra vita tungor återigen glänsa och glittra, i rödaste rubin.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home